Tre år efter alla andra så är jag hooked på Mad Men. Beräknar att vara fullfjädrad alkoholist, kedjerökare samt sexmissbrukare lagom till att första säsongen är avverkad.
I år har jag bestämt mig för att ta julen på allvar.
Varje år i augusti går jag omkring och myser för mig själv när jag tänker på julen. Jag lurar på julklappar som jag ska köpa. Jag tittar ut mossa i skogen som jag ska plocka till adventsljusstaken. Jag samlar recept på julgodis, klipper ut och klistrar in i min bok med den handskrivna titeln ”MYS OCH PYSSEL KRING JUL”. Jag stryker mitt Lucialinne – så det ska hålla sig slätt.
Men så kommer november och början på december. Och vad gör jag? Jo, jag har förmodligen så mycket ANNAT att göra att det absolut SISTA jag tänker på är huruvida det ska bli jul igen eller varför jag alls skulle vara intresserad av det.
Men inte i år. I år lämnar jag inget åt slumpen!!
Nå.
Adventstjärna att ha i fönstret – check Julstjärnor (krukväxten) – check x2 Lussebullar – check Knäck – check x2 Julskiva – check Glögg Pepparkakor med ädelost – check
Nästa projekt blir den hemmagjorda senapen.
Jag funderar tillochmed att en gång för alla förgöra fotvårtan, lagom till julafton. Men det känns lite synd också. Den har ändå hängt med länge nu.
Idag upptäckte jag en muskel på armen. En Triceps.
”Hej, och välkommen” sa jag till armen. ”Var inte ledsen, du ska inte behöva vara ensam så länge till. Jag har snackat med Biceps och han säger att han ska titta förbi, ja innan jul ialla fall.”
Niklas påstår även att jag håller på att utveckla magrutor. Jag tror att ”magrutor” västerbottniska för lönnfett. Om inte, så håller jag ju på att bli ett… ett muskelberg!! Dags att köpa proteindryck och köpa gymkort. På Ego. Naturally.
Alla har flyttat nu. De allra flesta är inte här. Marie och Helene är inte ens här, fastän de inte har flyttat. De har bara åkt till Kina. Kina är ett land på andra sidan jorden. Det är bara jag och Johanna kvar, och en C-uppsats som vägrar skriva sig själv. Jag känner mig inte så rolig längre,
jag som brukade vara så jävla ot-rolig,
och det beror på att jag inte orkar. Jag har varken tid eller lust. Afrika svälter, det blåser i Skåne och i Sundsvall regnar det hela tiden. Det här börjar bli misstänkt likt en höstsvacka.
En irriterande grej är när man är så bajsnödig när man är på affärn att man knappt kan undgå att gå omkring och småfisa vid konservhyllan, men sen när man kommer hem och äntligen får slå sig ner i sin ensamhet så har man, så att säga, extremt svårt to perform. Det här har jag tänkt på ofta. Adjö.
Lussekatter är trevligt. Men nu förstår jag plötsligt varför mormor inte ”gillar saffran så mycket”. Det är. För att. 0,5 gram saffram. Noll komma fem GRAM saffran. Kostar. 32,50 svenska kronor. Trettiotvå och femtio svenska kronor alltså. För ETT HALVT gram saffran. Det är mycket lite saffran.
Av detta drar jag slutsatsen att saffransbranschen är oerhört lukrativ. Och jag är beredd att helt överge mina journalistiska yrkesplaner och helt enkelt börja kränga saffran istället. Saffranskosing rätt ner i börsen.
Jag köpte förreseten två paket saffran på Coop, när jag ändå var i farten. De ligger nu i kassaskåpet. Jag tänker vänta tills priserna gått upp ännu mera, och då smäller det. Då säljer jag.
Och kryddar lussekatterna med fänkål i stället.
Kassabokens konsekvenser börjar förresten ta oanade proportioner. Nu har jag precis tvingat Johanna att ta med en sig en macka hemifrån sig till mig på skolan, eftersom jag glömde att ta med en hemifrån mig och absolut VÄGRAR att stödja skolans fik: ”Idag: Ostfralla 52:-”.
Igår stängde jag av mobiltelefonen. Det var skönt. Det är som Marie brukar säga ”Jag tycker inte om när det ringer, för då vet man att det är någon som vill en något”. Jag har känt mig lite jagad på sistone. Känts som att det är lite för mycket. För mycket att göra och för lite tid att göra det på. Då behöver man inte en massa telefontid lagt på det. Så jag stängde av mobiltelefonen. I två timmar. Sen var jag tvungen att undersöka om någon hade saknat mig, och kanske skickat något sms. Det var det inte.
Jag har köpt en Kassabok. Tänkte börja bokföra alla mina inköp, för att gå till botten med frågan ”VART tar pengarna vägen, egentligen?”. Hittills har det fungerat bra. Igår vägrade jag tillochmed att gå på toaletten på Kulturhuset, eftersom man måste betala en femma för det. Jag visste ju att om jag gick så skulle jag behöva redovisa det i Kassaboken.
Idag var jag också på Kulturhuset och behövde gå på toa. Johanna och jag ställde oss utanför dörren tills det kom en tant bakom oss, som hade lite sämre tålamod. Hon betalade en femma och jag och Johanna smet in. ”Du kan få gå före, eftersom du betalade”, sa jag storsint till tanten.
Och så kissade vi alla i tur och ordning.
Så sitter jag här igen och ska skriva ett personligt brev. DOH. Det är så jävla tråkigt så jag dör på riktigt!
”Hej. Jag är 23. Alltså 24 nästa år. Om två år är jag halva femtio. Hursomhelst. Jag är utåtriktad, social och fyndig. Sa jag att jag är lättlärd? Referenser, betyg och intyg får ni vid intervjun. Jag ser fram emot att träffa er”
